En dag 2017 satt jag hemma och jobbade som vanligt. Min dåvarande pojkvän satt i trädgården och jobbade han med. Det var en vanlig dag. Jag hade hållit på med yoga ett par år, jag hade mediterat av och på efter halvåret jag gick i terapi och hade landat på en plats där jag mådde ganska bra. Det var meningsfullt för mig därför att jag hade spenderat ett antal år med mental ohälsa och äntligen hade jag landat på en plats där jag tog hand om mig själv, och hade landat på en plats där livet kändes stabilt. Medan jag satt där och jobbade började plötsligt något röra sig i mitt hjärta — något som jag aldrig hade upplevt förut. Det var något så otroligt djupt, och något som kändes så otroligt sant. Det kändes som att en röst talade till mig från djupet av mitt hjärta. Det som kom till mig så otroligt starkt var att jag inte levde det livet jag borde leva. Det var inte en känsla som kom från tanken, det var något mycket djupare än så. Jag kände mig lugn, samtidigt som den här insikten kändes så otroligt stark att det var som att jag måste agera nu. Som att livet inte kunde vänta en enda sekund till på mig. Jag fick känslan att det är något helt annat jag är menad att göra, och livet jag levde var inte där jag egentligen skulle eller ville vara.
Känslan var så stark och rösten så tydlig att jag slutade arbeta och gick ut till min pojkvän för att be om råd. Jag berättade vad jag kände och han sa: varför sätter du dig inte ner i meditation och ber om ett svar? Idag ser jag tillbaka på hans råd och tänker hur magiskt det var att han sa just de orden. Det var inte egentligen likt honom, och inte heller något jag någonsin gjort tidigare. Men jag gick tillbaka in, och för första gången i mitt liv satte jag mig ner och riktade en fråga ut mot universum. Jag frågade: vad ska jag göra nu? Vad är jag menad att göra?
Jag satt kvar, men jag fick inget svar.
Jag reste mig upp igen efter en stund och gick och duschade. Jag skulle träffa två av mina bästa vänner samma kväll så jag behövde börja göra mig i ordning. Jag antar att tankarna gick i huvudet, men i mitt minne nu tror jag att jag kände att det där trycket liksom hade lagt sig lite efter meditationen. Medan jag stod i duschen hände något som inte går att beskriva i ord. På ett ögonblick var det som om toppen av mitt huvud öppnade sig. Det kändes, på bästa tänkbara sätt, som om jag lyftes ut ur min kropp och upp genom rymden. Samtidigt var jag helt och hållet kvar i kroppen men jag var nog inte medveten om den. Upplevelsen var så total. I det ögonblicket såg jag hela jorden. Det var som att jag såg vartenda liv, från människa, till djur och till växt. Det var som att jag kunde läsa tankarna från varenda en. Det var en så otrolig lycka, och det var det vackraste jag någonsin upplevt. En känsla som nu när jag skriver sänder rysningar genom kroppen, och får ögonen att tåras. Jag kände en kärlek som var så djup att det enda jag kunde göra var att gråta och skratta samtidigt. Trots att det inte fanns mycket tanke alls så minns jag ändå att en tanke formades: det här är vad religionerna menar när de talar om Gud. Jag förstod att Gud inte är ett koncept, det är en upplevelse och alla traditioner, religioner och filosofier som benämner den direkt pekar mot samma sak.
Jag kom såklart ut ur upplevelsen, måste väl ha duschat klart och gjort mig i ordning för jag minns hur jag träffade mina vänner samma kväll centralt i London. Något jag skrattar åt ofta än idag är hur min bästa vän när jag berättade, totalt salig, om min upplevelse sa: ja, det kan ju verkligen vara avslappnande med en dusch ibland.
Men jag var såklart förändrad, och en enda tanke fanns i mitt huvud om den här upplevelsen. Jag förstod att det jag upplevt var otroligt, men också helt tillgängligt för alla människor. Jag var övertygad om att jag måste förstå vad som hade hänt mig (jag hade inga referensramar där och då för detta), och på så sätt kunna dela detta med andra människor.
Sanningen som jag upplevde är att det inte finns någon separation. Att allt som finns i världen är kärlek. Och att allt jag ser också är det jag är. Och vidare, att denna insikt är det som sätter oss fria — det som låter oss se bortom personen vi tror att vi är. Vilket jag med tid funnit är det som också för oss tillbaka till att vara så fullt mänskliga som vi bara kan bli.
Den här upplevelsen förändrade mig. Den satte mig verkligen på den väg jag var menad att gå i det här livet. Sedan dess har jag studerat, utforskat och gått djupt inåt för att förstå denna mekanism — som jag, och alla spirituella traditioner fortfarande inte kan beskriva i ord, men som jag vet är det sannaste vi kan känna till. Det har varit min absoluta passion att leva med denna omätliga kärlek i hjärtat, att göra mitt bästa för att förkroppsliga och dela den — och tillsammans förstå hur vi kan hitta vägen tillbaka dit.
